Vete på utrikiska

För drygt två år sen fick jag veta att jag inte tål mjölk och vete. Det är förvillande likt laktos- och glutenintolerans för de flesta människor, men det är inte samma sak. Till exempel innehåller mycket glutenfri mat vetestärkelse, och laktosfria produkter saknar mjölksocker men inte mjölkprotein. De flesta restauranger har bra koll, men när man är utomlands är det inte alltid så lätt att kunna kommunicera sina allergier. Celakiförbundet har en smått fantastisk liten tjänst där du kan skriva ut översättningskort som förklarar dina intoleranser och allergier på rätt språk. Bara att välja din allergi eller intolerans, klicka i vilket land du ska besöka, skriva ut dokumentet och ta med dig och visa på restaurangen. Men det kan fortfarande kännas oändligt bökigt och stökigt att inte kunna äta vad som helst, även om du kan språket eller har en lapp med dig. Och framförallt inte vara säker på att du faktiskt får mat som inte har de ingredienser du inte kan äta, trots att du sagt till. Jag har börjat vänja mig nu, men utlandsresor kan fortfarande vara stressande. Några månader efter att jag fått beskedet om att jag var tvungen att totalt lägga om min kost var vi i London. Första kvällen var jag var så hungrig att benen nästan vek sig. Vi irrade i Soho och blev argare, hungrigare, tröttare ju fler restauranger vi hittade som antingen skulle ruinera oss eller som bara serverade pasta. Dessutom frös vi. Två minusgrader i London är nämligen kallare än tjugo minus i Stockholm. Snöblandat regn som grädde på moset. Mitt resesällskap tog en repa runt kvarteret för att försäkra sig om att vi inte missat något guldkorn till restaurang, samtidigt som jag tog en paus vid ett litet hål i väggen som vi omedelbart hade valt bort eftersom det var kö ut på gatan. Slängde ett öga på menyn. En vegetarisk restaurang vars meny hade konstiga benämningar i kanten. V, Gf, Vf. Läste beskrivningstexten av förkortningarna och trodde först att jag såg fel. V för vegan, Gf för glutenfritt och Wf för vetefritt. Mitt sällskap kom tillbaka och jag insisterade på att ställa oss i kön för att äta på just den här restaurangen. Det fanns bara platser i baren, men det gjorde ingenting. För första gången sen jag fått mitt allergibesked kunde jag välja mat på menyn utan att behöva fråga eller oroa mig för att de skulle förstå skillnaden mellan gluten, laktos, mjölk och vete. Jag kunde äta en efterrätt som inte var sorbet! Dessutom var nästan allt ekologiskt. Plus att det var så gott att vi åt där dagen efter igen. Sen dess besöker jag inte London utan att äta på Mildreds, och jag reser ingenstans utan att ha kollat upp vegetariska restauranger.london.