Föräldraledig halva veckan var

Sen snart två månader tillbaka är jag tillbaka på jobbet efter min föräldraledighet. Några månader framöver kommer jag och Kenneth att dela på föräldraledigheten, det vill säga jobba 50% och vara föräldraledig 50%. Vi får oväntat många frågor och reaktioner på upplägget att vara föräldraledig halva veckan var, så jag tänkte berätta lite hur vi löser det här rent praktiskt.

  • Vi jobbar/är föräldralediga hela dagar. Inga halva dagar alltså, utan antingen är vi hemma med barnet eller jobbar.
  • Vi jobbar varannan dag, rakt av. Det betyder att jag varannan vecka jobbar tisdag och torsdag, och veckan därefter måndag, onsdag och fredag.

Att jobba varannan dag istället för en halv vecka (t ex måndag-tisdag eller måndag-onsdag) passar oss alldeles perfekt. Att vara borta från våra jobb nästan en vecka på raken är inget någon av oss anser skulle fungera rent praktiskt. Kenneth driver eget företag och jag har ett jobb där alldeles för mycket hinner hända på den tiden för att jag skulle kunna vara hemma flera dagar i rad utan att känna en stress. Få saker är däremot så akuta att vi inte kan vara borta en dag. Däremot kräver det att ha koll på det praktiska och vara duktig på att informera. Till exempel:

  • Min out of office är påslagen så fort jag inte jobbar, där finns information till mina kollegor när jag är tillbaka på kontoret igen och hur de når mig om det är något akut.
  • Min kalender är uppdaterad och visar tydligt när jag är på plats på kontoret och när jag är föräldraledig.

Än så länge känns vårt upplägg helt perfekt. Vi är medvetna om att vi har en lyx i att ens kunna göra såhär, till exempel så är min vikarie kvar på halvtid, men vill verkligen kunna inspirera andra att göra liknande om det går! Vi ser hittills nästan bara fördelar:

  • Det är alltid jättekul att gå till jobbet.
  • Det är alltid jättekul att vara hemma med barnet.
  • Variationen i allt, till och med att varannan dag ha på sig rena kläder för att varannan dag inte kunna bry sig om det är en matfläck på axeln, är perfekt.
  • Båda har fått en mjuk övergång från att vara föräldraledig på heltid eller jobba heltid. Jag har inte känt någon “chock” som många pratar om alls, det har bara känts roligt och kul.
  • Effektiviteten på jobbet slår nog alla rekord! Jobbar extremt effektivt och vill utnyttja varenda sekund till max.
  • Jag som var relativt trött på att vara hemma på heltid tycker att dagarna hemma är mycket roligare när det bara är varannan dag.

Nackdelar då? Klart att de finns, men de är försvinnande få i sammanhanget:

  • Hur vi förhåller oss till jobbet de dagar vi är hemma. Att kolla jobbmailen och sen inte kunna agera på något viktigt mail för att barnet kräver all ens uppmärksamhet är inte helt roligt, därför krävs lite struktur och disciplin.

En sammanfattning av utmaningen att blogga i hundra dagar (#blogg100)

Äntligen är det över! De sista veckorna har ju varit rätt trista. När jag insåg att jag inte alls skulle kunna ro i hamn den här utmaningen så pass bra som jag nog egentligen hade önskat så dog den mesta inspirationen. Jag kände att jag hellre borde göra annat än att sent varje kväll klura ut vad som det skulle bloggas om. Ibland var jag förutseende nog och funderade redan när jag nattade mitt barn. Emellanåt var det rena lyxlivet och jag kunde kanske slå till med att få ut ett blogginlägg en förmiddag. Två eller tre gånger lyckades jag inte bara vara ikapp utan även ligga lite före, det vill säga ha förinställda inlägg som publicerade sig själva. Men om vi ska backa bandet lite och strunta i mina egna ambitioner som alltid är högre än vad jag vågar erkänna (vilket gör att jag alltid blir lite besviken, men det gör också att jag alltid strävar efter att bli lite, lite bättre, men det är en annan historia) så var ju förutsättningarna och förväntningarna dessa:

  • Jag hade varit förälder i en och en halv månad, inklusive varit sjuk eller i allmänt dåligt skick nästan hela tiden sen förlossningen.
  • Var mycket långt ifrån att känna att vi hade någon slags vardag i det nya bebislivet.
  • Det kändes dumdristigt men ändå lite lockande att planera att blogga varje dag på en blogg där inte fokus är, eller kommer att bli, mitt föräldraskap eller mitt barn (dock svårt att undvika ämnet, minst sagt)
  • Önskade att jag kunde få aktivera min hjärna och få fart på tankarna då jag saknade det väldigt mycket vid tiden då utmaningen startade.

Och hur blev det då?

  • Har snart varit förälder i fem månader, och det känns som ett helt liv har passerat sen den första mars. I positiv bemärkelse alltså. Nog för att sommaren hjälper till att få vardagslivet lite trevligare, men nu är allt inte lika omvälvande längre.
  • Lyckades faktiskt blogga varje dag i hundra dagar. Nästan. Tre gånger sket det sig: den första gången var jag fem minuter sen, den andra gången en timme sen, och den tredje gången (i fredags) glömde jag helt bort att blogga. Allt går ju såklart att trolla rätt genom att bakdatera inlägg, men jag vet ju själv att jag missade tre gånger. Det är dock okej. Däremot blev det lite fler pausbilder och väldigt mycket framkrystade inlägg emellanåt, men det blev i alla fall inlägg.
  • Min hjärna blev aktiverad, och det känns väldigt bra. Sen gjorde jag ju en rejäl tankevurpa när jag tänkte att jag skulle skriva och upprätthålla många fler ämnen och innehåll som snarare rör mitt yrke än mig som privatperson. Men som sagt, det fanns ingen möjlighet till det.

Om jag skulle göra det här igen, vad skulle jag göra annorlunda?

  • Skulle ha valt ett ämne som ligger nära till hands det som uppfyller stora delar av mitt liv just då. Till exempel hade det nog gått lättare om jag fokuserat på att blogga om mitt föräldraskap eller om mitt barn snarare än att försöka undvika det.
  • Den där redaktionella planen borde ha funnits. Åtminstone en övergripande struktur.

Jaha, det var det! Hundra blogginlägg, hundra dagar i rad.

Hipphipp hurra, det är min födelsedag idag!

Jag ÄLSKAR att fylla år. Det är årets bästa dag, och jag är alltid på bra humör den 8 maj. Via den roliga appen Timehop tar vi oss en titt på vad jag gjort på min födelsedag de senaste åren:

Förra året befann jag mig i ett lätt chockartat tillstånd då vi precis fått veta att jag var gravid. Men min kollega var snäll och gav mig en av de bästa presenterna som finns: godis!20140508-084338.jpg

För två år befann jag mig i Berlin och närvarade vid konferensen Next12. Blev firad med en banderoll! 20140508-084356.jpg

Fredrik och Anton var också i Berlin och vi svettades i någon festlokal. Mycket bra trettioårsdag! 20140508-084443.jpg

För tre år sen var jag i Prag. Där dracks det öl i solen! 20140508-084500.jpg

För fyra år sen råkade min kille äta upp en bit av en ostetikett. 20140508-084515.jpg

Och nu blir det lite reklam

För dig som har vägarna förbi Heby innan sista juni så deltar min pappa just nu i en utställning. Konstkuben är en mobil konststation och går alltså att ses dygnet runt då ena sidan är en glasvägg. Har tyvärr inte kunnat se det själv på plats, men hört att det är en fin utställning och jag tror det är väl värt att svänga förbi och kika! konstkuben-i-Heby05För övrigt är min pappas webbplats bengtander.se en sån där sak på att-göra-listan som ger mig lite dåligt samvete. Vi har hur länge som helst tänkt göra om den till en bättre sajt i wordpress, men det verkar vara väldigt svårt att få det gjort. Kanske går det fortare att få det gjort nu när jag skrivit det här. Vi får väl se.

Det är åtminstone minnen sparade i Dropbox

Emanuel Karlstens krönika “Min generation har inga minnen på vinden” fick mig att återigen bli tacksam för att de dagboksinlägg (idag hade det hetat blogg) jag skrev regelbundet under många år på communityt Lunarstorm finns nersparade. Det var ingen lätt sak att göra då det inte fanns någon funktion för att spara ner hela tjotaballongen. Jag fick kopiera varje inlägg, ett i taget. Kopiera, klistra in, stänga, öppna nästa, kopiera, klistra in. Det tog precis lika lång tid som det låter. Jag minns inte varför jag fick för mig att spara ner allt, men tänker att jag verkligen måste börja fundera kring vilka digitala minnen jag vill ha kvar för framtiden. Sen återstår att lista ut det bästa sättet hur det ska sparas.

Att vara lång

Jag är 183 centimeter lång.  Min längd är ett ständigt återkommande samtalsämne i alla olika sammanhang. Som tonåring var det i perioder hemskt. I vuxen ålder är jag mycket mer tillfreds och kan ofta vara glad över min längd. Jag vågar sen några år tillbaka till och med ha klackar ibland. Att vara tjej och lång är komplext och i många fall provocerande*, och som sagt något som gärna diskuteras vitt och brett. Igenkänningen i reportageserien i P1 om Den stora kvinnan behöver väl därför knappats utvecklas. Lyssna på serien, eller läs åtminstone kommentarerna som i sig säger väldigt mycket, oavsett din egen längd.

Del 1: Längden blev en fördel i karriären
Del 2: Alexandra – 180 cm spaningssoldat
Del 3: På film blir hon freak, Amazon eller driftskucku

 

* För att inte tala om att jag dessutom är en smal person, den kombinationen är dock smått omöjlig att diskutera eftersom det är än mer provocerande.

Vill du ha mitt jobb som Web & Digital Media Manager?

Jag ska bli mamma! Därför letar vi just nu efter min vikarie, även om det fortfarande känns jättekonstigt att jag om några månader ska tillbringa mina dagar med ett barn istället för att planera kampanjupplägg, ha möten med våra byråer eller svära över när vårt CMS överlistar mig. Mitt jobb är verkligen superkul och det är en väldigt fin arbetsplats (som ni för övrigt kan läsa mer om här: statoil.se/jobb) Jag trivs!

Som retailkedja är det självklart stort fokus på det som är offline, men därför är det också roligt och utmanande att koppla ihop det digitala med den fysiska butiken. Det digitala tar också större och större plats, och bara sen i början av året har en ny webbplats lanserats, kort därefter en mobil version, och så ett helt nytt bokningsflöde för hyrbilar på statoil.se. Utöver långsiktiga projekt så lägger jag mycket av min tid på de digitala delarna i våra kampanjer, och då hela vägen från start till mål: planering, budget, se till att allt blir gjort (genom att i många fall faktiskt göra det själv) och självklart uppföljning efteråt. Det är skitroligt med variationen, och för att gilla tjänsten behöver du inte helt oväntat vara helt bekväm med att vara både strategen och den som faktiskt tar fram och publicerar både copy och bilder på choklad och badringar på Facebook.

Tjänsten är som sagt ett föräldravikariat och går att söka både via Academic Search och Academic Work. Lycka till alla som söker, och ser fram emot att få lämna över till någon av er om ett par månader!

Ofrivillig digital detox

Digital Detox

Sen ett par veckor tillbaka har jag en ofrivillig digital downshifting. Med viss logistisk fördröjning i ett byte av många tekniska prylar plus att jag inte riktigt hade koll på hur man räddar en vattenskadad iPhone har jag stått utan dator hemma och utan fungerande smartphone i ett par veckor. Det har varit intressant, framförallt att vara utan min iPhone.

Mest av allt har jag saknat Spotify, att lyssna på radio och podcasts. Att åka tunnelbana till och från jobbet utan att ha något att lyssna på har varit så pass jobbigt och störande att jag efter några dagar tog med mig hörlurar bara för att stänga ute lite av surret. Däremot har jag läst ungefär dubbelt så många böcker jag vanligtvis gör på samma tid, samtidigt som min RSS-läsare har svämmat över med olästa blogginlägg. Är lite förvånad över att jag inte saknat att inte kunna kolla Facebook eller Twitter, det viktiga har lyckats brusat igenom ändå på ett eller annat sätt, och jag har ju kunnat ta igen flödet när jag väl befunnit mig vid en dator. Instagram fungerar däremot inte riktigt utan en smartphone. Det har också blivit väldigt uppenbart hur ofta jag tänker att jag ska fota något för att lägga upp på instagram utan att kunna göra det. Det har också varit en viss ögonöppnare i att se hur mycket vi alla pillar med telefonerna överallt och hela tiden, något som blivit mer märkbart när jag själv inte kunnat göra det. Enkla vardagsprylar som att veta vad klockan är, kolla tv-tablån eller se om tunnelbanan går i tid har varit bökigt. Har även varit tvungen att rota fram en hederlig gammal väckarklocka för att komma upp på morgonen. Blivit förvånad över att jag behöver ladda den tillfälliga gamla mobiltelefonen en gång i veckan istället för en gång varje dag. Lärt mig sms:a på nytt med T9-funktionen, och det tog en bra stund innan jag ens förstod vilken knapp jag skulle trycka på för att ringa numret jag knappat in.

Det är tre år sen jag skaffade mig en iPhone och herregud vad det hänt mycket sen dess.