I somras var jag i stort behov av att göra precis ingenting i stekande sol i ungefär en vecka. Mycket lägligt inträffade min semester ungefär då, och minst lika lägligt hade jag bokat en hederlig charterresa till Gran Canaria.
Jag är ingen van charter-resenär, och här bokade vi enbart utefter väder och hotell eftersom målet med veckan var att göra ingenting. Det vill säga: sola, bada, läsa och träna. Vi bodde på ett hotell med en åldergräns för gästerna på 16 år. Inga barn!
Vi hade bokat ett rum “med havsutsikt” och det var nog första gången någonsin som ett hotellrum med den beskrivningen faktiskt stämde överens med verkligheten. I en recension på tripadvisor hade någon gäst klagat lite över att de blev störda av vågbruset på nätterna när de skulle sova. Jag såg det mer som en bonus.
Det fanns i stort sett ingenting i den lilla byn där vi bodde, Playa del Cura. Men det gjorde ingenting. Stranden var liten, men det var en strand.
I övrigt var Gran Canaria inte sådär supermycket att hänga i julgranen. Inte för att jag hade väntat mig det, och det var ju inte direkt målet med resan heller, men blev nästan förvånad över att det var så pass mycket charter över hela ön. Fast Puerto Mogan var rätt fint.
Och vattnet var grönt. Veckan gjorde vad veckan skulle: jag blev utvilad. Plus att jag blev lite kär i konceptet med hotell utan barn. Men det här med hotell utan gratis wifi? Icke kul.
