Från skämmigt till eftertraktad kunskap

Min första dator var en svartlackerad Amiga 500+. Det där plusset var viktigt. Därefter underhöll min bror mig med lådor av disketter med spel han köpt eller fått från kompisar. Jag tillbringade dagar med att testa igenom alla spel, för några fungerade inte alls, några fungerade till bana tre, några blev mina favoriter. Jag var grym på Pinball Dreams och Pinball Fantasties. Älskade Bubble Bobble. Grämer mig fortfarande över att jag aldrig klarade sista banan i SuperFrog. Gjorde städer i SimCity om jag var sur på någon, döpte staden till den personens namn och såg till att staden råkade få översvämning eller att alla kärnkraftverk havererade.

I mitten av nittiotalet skaffade sig brorsan en av Sveriges största Amiga BBS:er där jag mer än gärna tillbringade timmar varje dag med att chatta med de inloggade (om jag inte minns fel fanns det som mest 8 ingående telefonlinjer), spela Hack ‘n Slash och slå rekord i masken. Jag fick ibland följa med på hack och sitta i ett hörn och spela Pinball-turneringar mot brorsans kompisar. Jag vann rätt ofta. Allt det här var så väldigt, väldigt roligt och samtidigt inget jag pratade om med någon av mina vänner. Det var ju nördigt. En trettonårig tjej skulle liksom inte tillbringa timmar framför en dator eller åka till Fagersta för att spela datorspel en hel helg. Framförallt inte när hon hellre gjorde det än att vara i stallet.

Sen blev IRC poppis och det verkade som grejen med att prata med människor via datorn började bli lite mer spritt och okej. Jag lärde känna människor på den där BBS:en och på IRC som blev mina vänner. En kille blev kär i mig och han var den första personen som sa att han var kär i mig. På min sjuttonårsdag fick jag Op-status i ett år på #sala-kanalen, och jag minns det fortfarande som en av de finaste födelsedagspresenterna. Och så Lunarstorm då, som tog allt ännu ett steg närmare det rumsrena. Men det var fortfarande svårt för mig att erkänna att jag älskade det och att det tillät mig att träffa människor jag aldrig skulle ha fått träffa annars. När jag flyttade till Stockholm år 2001, dagen efter min student, utan att känna en kotte träffade jag många av mina nya Stockholms-vänner via Lunarstorm eller Helgon. Men fortfarande vågade jag oftast inte säga något till omgivningen. Det lät ju vansinnigt att jag träffade tre killar på Lunarstorm som jag inte ens dejtade utan var vän med? Något måste ju ha varit fuffens.

Åren gick. Plötsligt fanns sociala medier och plötsligt hade jag ett yrke som gick ut på att kommunicera med människor på dethära Internet. Plötsligt blev det helt naturligt för många att träffa nya vänner via Twitter, och kanske till och med betala för att få tillfälle att göra det. Och plötsligt insåg jag att en av mina stora fördelar var att det inte var något nytt för mig. Jag hade gjort det dagligen sen jag var i yngre tonåren. Det var ju så jag kommunicerade, mycket bättre än i det verkligen livet. Jag är väldigt glad över det. Att något jag dumt nog då skämdes för och inte vågade prata om nu istället är en viktig del av mitt liv och yrke. Något som betalar mina räkningar varje månad och något som jag tycker är fantastiskt roligt tjugofyra timmar om dygnet. Det enda jag skulle önska mig var att jag hade haft en liten aning om det här när jag var tretton. Hade varit så skönt att slippa skämmas för att jag tyckte det var roligare och enklare att prata med människor via en dator istället för öga mot öga.

  • Ola

    Wow!

    Vilken underbar ärlig text. Jag kommer inte själv från den bakgrunden, även om jag hade en Amiga 1000 när det begav sig, 500+ var 4 gånger häftigare om jag minns rätt!

    • Tack! Ja, och tänk dig då en 500+ som dessutom var svart. Typ höjden av coolhet.

  • Hur var det nu igen från MagicBox-tiden? “Man måste ta Jesus vid hornen” eller annat flummigt som dök upp de olika diskussionsgrupperna… För övrigt saknar jag nog H&S lite, det var ju asroligt…

    Och inte visste jag att du hade bott i Tokholm sen 2001. Du borde dyka upp på Syntax Error nästa lördag! :-)

    • Jag saknar också H&S! Och det där klickljudet i modemen när ngn ringde in till MB och man väntade spänt på att se vem det var som loggade in…

      Bor du också i Sthlm? Och dum fråga då, men Syntax Error? :)

  • Pingback: Blir du nostalgisk om jag säger Commodore 64? | evelinaander.se()

  • Pingback: Mina favoritspel på Amiga | evelinaander.se()